I korthet

Ordet naprapati kommer av det Tjeckiska "naprapvit" som betyder korrigera och det grekiska "pathos" som betyder lidande. Det syftar således på att korrigera orsakerna till lidande.

Naprapatin är närbesläktad med kiropraktiken och utvecklades av Dr Oakley Smith i Chicago, USA, 1907.

Naprapati är ett behandlingsystem som bygger på manuell medicin. Begreppet "manuell medicin" syftar på att man till stor del förlitar sig på sina egna händer för att undersöka och behandla störningar i människans rörelseapparat: skelett, rygg, leder och muskler.

Naprapatin introducerades i Sverige 1970 av Björn J:son Berg och har sedan dess stadigt utvecklats och även närmats skolmedicinen. Detta har gjort att dagens naprapater har en mycket bred allmänmedicinsk kompetens samtidigt som specialiceringen inom naprapatin är tydlig.

Det är viktigt att framhålla att det inte finns något mystiskt eller hemligt inom naprapatin. Verksamheten baseras på ett humanbiologiskt och beteendevetenskapligt tänkande och är idag accepterad av samhället, vilket visas av att legitimation infördes 1994.

En legitimerad naprapat har gått en 4-årig utbildning på Naprapathögskolan och därutöver praktiserat ett år, bl.a inom offentlig vård, för att kunna bli legitimerad av Socialstyrelsen. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för naprapater. Naprapater lyder precis som alla andra legitimerade yrkesutövare under Hälso- och sjukvårdens lagar och förordningar. Det medför naturligtvis en ökad trygghet för patienterna.

Naprapaten har ett självständigt vårdansvar. Det innebär att patienten både kan gå direkt till naprapat eller bli remitterad från annan vårdgivare. I båda fallen har naprapaten ansvar för att undersöka och behandla patienten på korrekt sätt och för att dokumentera sina åtgärder.

Naprapaten måste därför kunna uppmärksamma sådana fynd hos patienten som gör att patienten borde undersökas av annan vårdgivare och sådant som gör att naprapatisk behandling inte bör utföras, eller utföras med större försiktigthet än vanligt.

Naprapatins styrka ligger i att flera behandlingsmetoder kombineras:

1. Manipulation som är naprapatens viktigaste behandlingsmetod är en teknik där man med olika behandlingsgrepp normaliserar rörligheten och funktionen i leder. Här använder naprapaten mycket specifika handgrepp som utförs med hög hastighet, litet röreleseutslag och med så lite kraft som möjligt.

2. Mobilisering är ett alternativ till manipulation som skiljer naprapaten från de flesta andra yrkesgrupper inom manuell medicin. Vid mobiliseringen tas mycket specifika och lednära handgrepp som sedan utförs långsamt till skillnad från manipulationen. Även mobiliseringen används för att normalisera ledrörligheten och återvinna funtionen.

3. Triggerpunktsbehandling används för att minska lokal smärta men även smärtutstrålning. De spända muskelsträngarna behandlas med flera olika metoder där muskeltöjning är en gemensam komponent.

4. Muskeltöjning (stretching) används för att minska muskelspänning och normalisera rörlighet och funktion.

5. Klassisk massage av muskler och bindväv för att mjuka upp vävnaden, minska muskelspänning samt öka cirkulationen. Dessa effekter gör massagen mycket effektiv i smärtlindrande syfte.

6. Naprapaten ger ofta träningsråd. Här ställs alltid patientens styrka i relation till rörligheten och övningarna kan bestå av såväl muskeltöjning som specifik eller allmän styrke- och konditionsträning.

7. Råd om ergonomi och hur patienten skall klara sitt vardagliga liv är andra viktiga delar som diskuteras. Naprapaten har god kunskap i att göra arbetsplatsanalyser och i att åtgärda eventuella problem.

8. Olika fysikaliska hjälpmedel som ultraljud ström (NMES / TENS) används som komplement i behandlingen. Inom till exempel idrottsskadebehandlingen, som är ett viktigt område för naprapater, är dessa metoder viktiga.